Shooting Star
Fick precis den här skickad till mig.. måste bara bjuda på den här läsningen, som utlovat ska det ju var 100% ocensurerat. Någon som känner igen hälften av grejorna kanske??
"Jag låg på det fuktiga gräset en härlig sommarnatt tillsammans med henne och kollade upp i skyn på alla stjärnorna, himlen såg så vacker ut här nerifrån. Den vackraste stunden i livet var trots allt när hon dök upp i mitt liv, och allt som vi gjorde den på tiden, den skulle jag vilja leva om. Hon sa att hon ville falla fritt den natten, och det var just vad vi gjorde men jag förstod inte innebörden av det hon sa, fast ändock var det något magiskt i dom orden, det var ord som jag skulle lägga på minnet en lång tid framöver. Vi for fram i natten på den krokiga vägen, på väg, fast vart visste ingen av oss, vi bara vandrade i sommarnatten utan slut. Folket vi stötte på den natten hånade oss men det struntade vi och fortsatte att vandra mot evigheten. Hon sa att ”Det timglas som rinner, det finns inget att förstå när himlen är blodröd och brinner och natten tränger sig på”. Vi satte oss ner vid en klippa och såg ut över det stora blåa vackra havet. Jag sa åt henne att hålla om mig för jag skakade av all denna meningslöshet, allt jag kunde förstå var bara det som var vårt. Låg och letade efter en spricka eller någon rispa, så jag kunde komma in i hennes hjärta, lovade att jag skulle värma henne och lyssna på henne och förstå. Hon släppte in mig. Vi fortsatte vår vandring genom natten och timglaset fortsatte att rinna. Sydvinden strömmade in över land när vi vandrade vidare längs strandkanten på väg mot soluppgången. Vi kom till de gamla ruinerna, där vi avgav att löfte, att vi skulle bygga någonting större än det som redan var. Hon var det vackraste världen hade sett. Vi talade om Hjärter Dam, än närmare evigheten utan att vi visste om det.
Jag sa till henne att hålla ut för guldet är inte det enda som glimrar, hon log och sa att det skulle hon göra, för hon förstod precis vad jag menade. Världen låg helt i våra händer, vi kunde göra exakt vad vi ville för vi var stjärnorna i natten. Jag kände en extrem längtan, visste inte efter vad men den var så enorm. Jag kände skuldkänslor, men hon sa det var inget att oroa sig för allt skulle snart vara över. Snart fanns det inget mer i timglaset som kunde rinna och till sist gick solen upp och vi kom fram, och vi föll. Då förstod jag äntligen vad hon menade när hon sa att hon ville falla, vi föll in i evigheten."
- Mathias 14 år gammal
DjM
"Jag låg på det fuktiga gräset en härlig sommarnatt tillsammans med henne och kollade upp i skyn på alla stjärnorna, himlen såg så vacker ut här nerifrån. Den vackraste stunden i livet var trots allt när hon dök upp i mitt liv, och allt som vi gjorde den på tiden, den skulle jag vilja leva om. Hon sa att hon ville falla fritt den natten, och det var just vad vi gjorde men jag förstod inte innebörden av det hon sa, fast ändock var det något magiskt i dom orden, det var ord som jag skulle lägga på minnet en lång tid framöver. Vi for fram i natten på den krokiga vägen, på väg, fast vart visste ingen av oss, vi bara vandrade i sommarnatten utan slut. Folket vi stötte på den natten hånade oss men det struntade vi och fortsatte att vandra mot evigheten. Hon sa att ”Det timglas som rinner, det finns inget att förstå när himlen är blodröd och brinner och natten tränger sig på”. Vi satte oss ner vid en klippa och såg ut över det stora blåa vackra havet. Jag sa åt henne att hålla om mig för jag skakade av all denna meningslöshet, allt jag kunde förstå var bara det som var vårt. Låg och letade efter en spricka eller någon rispa, så jag kunde komma in i hennes hjärta, lovade att jag skulle värma henne och lyssna på henne och förstå. Hon släppte in mig. Vi fortsatte vår vandring genom natten och timglaset fortsatte att rinna. Sydvinden strömmade in över land när vi vandrade vidare längs strandkanten på väg mot soluppgången. Vi kom till de gamla ruinerna, där vi avgav att löfte, att vi skulle bygga någonting större än det som redan var. Hon var det vackraste världen hade sett. Vi talade om Hjärter Dam, än närmare evigheten utan att vi visste om det.
Jag sa till henne att hålla ut för guldet är inte det enda som glimrar, hon log och sa att det skulle hon göra, för hon förstod precis vad jag menade. Världen låg helt i våra händer, vi kunde göra exakt vad vi ville för vi var stjärnorna i natten. Jag kände en extrem längtan, visste inte efter vad men den var så enorm. Jag kände skuldkänslor, men hon sa det var inget att oroa sig för allt skulle snart vara över. Snart fanns det inget mer i timglaset som kunde rinna och till sist gick solen upp och vi kom fram, och vi föll. Då förstod jag äntligen vad hon menade när hon sa att hon ville falla, vi föll in i evigheten."
- Mathias 14 år gammal
DjM
Kommentarer
Trackback
